Hem > Fildelning, Internet, juridik, Piratjakt > Hur kunde det gå så här?

Hur kunde det gå så här?

Det rapporteras i media idag att ePhone inte tvingas lämna ut ip-adressen till en kund i det första uppmärksammade Ipred-målet efter att hovrätten går emot tingsrätten (DN, SVD, SR, Idg). Saken är alltså att ett antal talboksförlag kommit en ftp-server på spåren som visat sig innehålla i princip samtliga talböcker som någonsin producerats i Sverige samt dessutom en hel del annat. Jag gick noggrant igenom de bevis som lämnats in till tingsrätten i ett tidigare inlägg. Så, vad gick egentligen fel?

Ingenting!

Som jag visade i min tekniska analys av bevismaterialet (se tidigare post) så kan man i min mening inte styrka något annat än att det troligtvis fanns ett stort antal upphovsrättsskyddade verk på den aktuella servern. Och jag uppskattar att hovrätten håller med; följden av ett annat beslut hade varit oroande. I princip kan vem som helst i så fall bli skyldig att redovisa att man har laglig rätt att förfoga över material på sin egen dator, åtminstone så länge den är uppkopplad mot internet.

För att kunna styrka att verken faktiskt spridits till allmänheten saknas klarhet i en av dessa två frågor:

1. Vilka hade access till servern?

Hur har man kommit över inloggningsuppgifterna till servern? Om dessa är vitt spridda eller enkla att komma över så kan verken antas bli spridda till allmänheten. Antipiratbyrån och bokförlagen redovisar dock aldrig detta, eller har alternativt visat att sådana inte behövts alls.
Varför inte då, kan man undra? Faktum är att hela upplägget med den anonyma infiltratören är lite mystiskt. Det kan ha varit en medarbetare på Antipiratbyrån, men troligtvis är det inte det, i så fall borde väl denne kunna redovisa i rätten hur han kunnat logga in på servern. Det troliga är istället att det är någon nära bekant till ägaren av servern, som på ett eller annat sätt förmåtts kopiera verken från den misstänkta servern till Antipiratbyråns egen ftp-server. Alltså: Antipiratbyrån saknade möjlighet att själv logga in på servern. Vidare: Hur kommer det sig att det inte redovisas i bevismaterialet hur infiltratören i sin tur kommit över inloggningsuppgifterna. Antipiratbyrån har tidigare gjort sig känd för att arbeta med metoder som kanske inte lämpar sig att berättas i en rättssal.

2. Hur spreds verken därifrån?

Hur har verken faktiskt spridits från servern? Antipiratbyrån ger inget svar där heller, man visar bara att man själv kommit åt verken, kanske utan möjlighet att själv ladda ner dem direkt utan mellanhand (infiltratören). Inga uppgifter om när, hur eller på vilket sätt den spridningen skulle kunna misstänkas ske redovisas inte. Ett sätt – kanske det enda – vore att denne infiltratör berättade om hur servern användes och hur verken spridits vidare på internet. Återigen saknas infiltratörens berättelse, kanske också underbyggd av ytterligare bevismaterial i form av t ex server-loggar och chat-loggar (irc).

Betyder detta att Ipred-lagen är tandlös? Ingalunda. Det betyder bara att den inte är verksam mot den så kallade warez-scenen, men det visste vi nog redan. Nej, Ipred-lagen har ett helt annat syfte, så det kan vara bra att riktig bevisning krävs.

Uppdatering: Hovrättens dom finns i sin helhet här.

Annonser
  1. Guldpirat
    13 oktober 2009 kl. 21:08

    Tack för en informativt och sakligt artikel!

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: