Hem > Fildelning, Internet, juridik, Piratjakt > Och med det så får det räcka…

Och med det så får det räcka…

…sa Solna tingsrätt och anmodade, vid vite, EPhone att lämna ut innehavaren av en misstänkt ip-adresss till upphovsrättshavarna.

Det man kan konstatera efter den första IPRED-domen är att sannolikt innehav av upphovsrättsskyddat material är tillräckligt för att domstolen ska lämna ut ip-adressen till den misstänkte. Och för att samla ihop bevis för detta så accepterar man att privatpersoner och privata företag undersöker datatrafik till och från medborgares datorer, och till och med begår dataintrång i sina försök att säkra bevis. Och detta utan att något brott ens begåtts, den utlämnade personen kan ju faktiskt vara helt oskyldig (dvs inte inneha något upphovsrättsskyddat material alls), eller inneha det med full legal rätt! Det räcker med att den misstänkte sannolikt förfogar olovligt över materialet.

Var inte poängen med IPRED att komma åt dom som sprider material? Om inte, vad händer i så fall nu? Ska alla datorinnehavare vara beredda på att styrka att man faktiskt har legal rätt att inneha alla filer på sin hårddisk? Ska jag ha kvar alla kvitton på mina CD-skivor från 90-talet? Kunna styrka att jag faktiskt äger alla mina program som jag använder? Ja, I alla fall om datorn är ansluten till internet, säger Solna tingsrätt i sin dom. Fast det vet dom nog inte om.

Det kan vara lärorikt att jämföra det med den historia som rapporterades för ett par veckor sedan; polisen begärde att få tillgång till bilder från de kameror som finns vid en av Stockholms trängselskattestationer. Polisen var (och är väl fortfarande) intresserad om en viss bil passerade just den stationen under en femminutersperiod. Allt för att finna gärningsmännen bakom ett konstaterat mord. Nej! Icke, sa transportstyrelsen, de bilderna är avsedda för debitering av trängselskatt, att lämna ut dessa bilder skulle vara ett integritetsbrott mot de bilister som passerade där utan att vara skyldiga till brott. Polisen har överklagat till regeringen.

Den jämförelsen är inte helt relevant i alla delar, men ändå intressant:

  1. Polisen vägras insyn, medan en privat aktör medges det,
  2. En mordutredning anses inte motivera intrång i enskildas privatliv, men misstänkt fildelning gör det,
  3. Mord är ett brott, IPRED-fallet en civilrättslig tvist mellan två parter
  4. Ett registreringsnummer är väldigt snarlikt en ip-address; bägge identifierar en innehavare, i första fallet av ett fordon, i andra fallet av en nätverksanslutning. Skillnaden ligger i att ip-adressen alltid är synlig, medan registreringsnumret bara kan ses om man ser bilen i fråga. Den verkliga brottslingen behöver inte heller vara den som äger bilen eller innehar nätverksabbonemanget,
  5. Tillgång till ett registreringsnummer ger automatiskt tillgång till bilägaren, för ip-adressen krävs ett informationsföreläggande

Det som oroar en del är att det kostar nätverksoperatören pengar att direkt vägra att lämna ut innehavaren av en viss ip-adress.

Nästa inlägg jag gör kommer att handla om vilka dessa privata företag är, och vilka metoder dom använder i sin ivriga jakt.

Annonser
  1. 04 juli 2009 kl. 22:33
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: