Bokförlagen har inget att frukta

Senast ut i raden av etablerade brancher som anser sej ekonomiskt drabbade av piratkopiering är bokförlagen. För musikbranchen är ju slaget redan förlorat, och man vill inte följa i dess fotspår. Förlusten där är ringa, då det egentligen bara är handelshusen av upphovsrätterna som ser vikande intäkter. Kreatörerna, musikerna, får numera istället en större del av kakan. Så långt allt gott.

Men musikindustrin skiljer sej från bokförlagen på några viktiga punkter:

Annons

Hur kunde det gå så här?

Det rapporteras i media idag att ePhone inte tvingas lämna ut ip-adressen till en kund i det första uppmärksammade Ipred-målet efter att hovrätten går emot tingsrätten (DN, SVD, SR, Idg). Saken är alltså att ett antal talboksförlag kommit en ftp-server på spåren som visat sig innehålla i princip samtliga talböcker som någonsin producerats i Sverige samt dessutom en hel del annat. Jag gick noggrant igenom de bevis som lämnats in till tingsrätten i ett tidigare inlägg. Så, vad gick egentligen fel?

Vem provocerar Anna Odell egentligen?

Ingen som konsumerar media kan väl ha undgått att lägga märke till debatten om Anna Odell och hennes kontroversiella konstverk om den svenska psykvården, ”Unknown woman 2009-349701”. Obeaktat det konstnärliga värdet i Odells verk, så har det i alla fall blossat upp till debatt. Frågan är om det är artistens rätt att bryta mot lagar och förordningar för att skapa sitt verk.

Släck ner Internet!

Att Black Internet blivit dömda att stänga av en av sina kunder innebär ett skifte i hela piratjakten. Nu ger man sej inte längre bara på dem som man faktiskt menar bryter mot lagen, man ger sej på operatörerna som förmedlar trafiken. Argumentet är att de i sin tur gör sej skyldiga till medhjälp genom att transportera den påstått illegala lasten. Man vill helt egentligen vidga medhjälpsbegreppet i rättssalen. I just detta fallet är kunden inte ens skyldig till intrång i upphovsrätten, bara till medhjälp. Om ens det, fallet är överklagat och kommer upp nu i november. Och dessutom har de ingen relation alls till Black Internet.

Och med det så får det räcka…

…sa Solna tingsrätt och anmodade, vid vite, EPhone att lämna ut innehavaren av en misstänkt ip-adresss till upphovsrättshavarna.

Det man kan konstatera efter den första IPRED-domen är att sannolikt innehav av upphovsrättsskyddat material är tillräckligt för att domstolen ska lämna ut ip-adressen till den misstänkte. Och för att samla ihop bevis för detta så accepterar man att privatpersoner och privata företag undersöker datatrafik till och från medborgares datorer, och till och med begår dataintrång i sina försök att säkra bevis. Och detta utan att något brott ens begåtts, den utlämnade personen kan ju faktiskt vara helt oskyldig (dvs inte inneha något upphovsrättsskyddat material alls), eller inneha det med full legal rätt! Det räcker med att den misstänkte sannolikt förfogar olovligt över materialet.

Nog har det skett ett intrång alltid!

Antipiratbyrån kan ha begått dataintrångI den första uppmärksammade IPRED-rättegången har fem förlag begärt ett informationsföreläggande om vem som äger en specifik ip-adress. En ftp-server uppsatt på den adressen har används för att, som dom skriver, utan tillstånd tillgängliggöra upphovsrättskyddade verk, närmare bestämt 27 stycken ljudböcker. Så läste jag säkerhetsexperten André Rickardsson debattartikel på SvD (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3120183.svd), där han hävdar att den ftp-servern faktiskt varit ordentligt åtskruvad säkerhetsmässigt, och inte gått att komma åt annat än från specifika adresser, och bara med rätt användarnamn och lösenord. Om detta nu stämmer, hur kan man då hävda att verken tillgängliggjorts, och i så fall till vem?

Exakt vad som egentligen har hänt, och hur bevissäkringen egentligen har gått till blev plötsligt väldigt intressant att veta. Så vad göra? jag laddade helt enkelt ner hela domen, inklusive den ursprungliga ansökan och alla bilagor. Jag var intresserad av den bevisning som presenterats Solna tingsrätt.

I den första uppmärksammade Ipred-rättegången har fem förlag, med bistånd av Antipiratbyrån, begärt ett informationsföreläggande om vem som äger en specifik ip-adress. En ftp-server uppsatt på den adressen har används för att, som de skriver, utan tillstånd tillgängliggöra upphovsrättskyddade verk, närmare bestämt 27 stycken ljudböcker. Ett klockrent fall av intrång i upphovsrätten, tyckte domstolen och gav Bokförlagen rätt!

Så läste jag säkerhetsexperten André Rickardsson debattartikel på SvD, där han hävdar att den ftp-servern faktiskt varit skyddad med lösenord, och heller inte gått att komma åt annat än från specifika angivna adresser. Om detta stämmer, hur kan man då hävda att verken tillgängliggjorts, och i så fall till vem?

Exakt vad som har hänt, och hur bevissäkringen egentligen har gått till blev plötsligt väldigt intressant. Så jag laddade ner hela domen, inklusive den ursprungliga ansökan och alla bilagor, för att studera saken närmare. Ur de olika bilagorna och bevisen (bilagor 1-5,6-20) kan jag dra följande slutsats:

Länkare borde fällas för medhjälp!

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3103107.svd

Borde fällas för länk.

En kille i Söderhamn länkade till ett sportevanemang som strömmades ut någonstans på internet, tydligen på nån chatsida. Dessvärre visade det sig att den strömmen var illegal, vilket Canal + som äger upphovsrätten för materialet uppmärksammade, och har nu alltså dragit 31-åringen inför rätta för brott mot upphovrätten.

För detta bör han rimligtvis dömas skyldig till medhjälp till brott mot upphovsrätten, enligt gällande rättsuppfattning. Så måste man se det hela om man tillämpar samma resonemang som i utslaget av den uppmärksammade Pirate Bay-domen.

För i likhet med Pirate Bay så är detta frågan om en mellanhand, dvs någon som tillhandahåller en länk som pekar ut illegalt material snarare än materialet i sig. För detta vart TPB fällda för medhjälp. Motivationen i domen refererar specifikt till den s.k. Renberg-utredningen (Ds 2007:29, s. 323), som lyder:

”Det straffrättsliga medverkansansvaret gäller i fråga om

upphovsrättsintrång på samma sätt som vid andra brottstyper.

Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken krävs för ansvar att någon främjat

gärningen med råd eller dåd. Det ska röra sig om ett främjande

som antingen fysiskt eller psykiskt har övat inflytande på

brottets tillkomst eller utförande.  Medverkansansvaret i svensk

rätt är tämligen långtgående och kan drabba även den som endast

obetydligt har bidragit till den brottsliga gärningen.”

Det föreligger emellertid ett par skillnader, för det första: Pirate Bay låg något bättre bättre till, då dom är att betrakta som tjänsteleverantör och därigenom omfattas av lagen om e-handel, vilket befriar dom från ansvar för innehållet i alla torrent-filer som lagrades där. Fallet för deras del var att dessa länkar inte togs bort när upphovsrättsinnehavarna påpekade att dom bröt mot upphovsrätten, vilket dom var skyldiga att göra enligt lagen.

För det andra: I TPB-fallet är det frågan om s.k. torrent-filer, dvs en binärkodad länk som talar om för en BitTorrent klient vart den aktuella filen finns att hämta. I detta fallet så är det frågan om en URL, en textkodad länk avsedd för http-klienter, dvs vanliga webläsare som Internet Explorer, Firefox eller Safari, som talar om vart filen finns att hämta. Både BitTorrent och webläsare är vanliga fildelningsklienter. Nu är ju jag tekniker och inte jurist, men för mej är en BitTorrent-fil och en URL konceptuellt ekvivalenta; bägge två pekar ut vart någon resurs finns att tillgå.

Som sagt, nu är ju inte jag jurist på något vis, så det finns säkert andra lagar och paragrafer som kan vara tillämpliga i sammanhanget, men det blir väldigt intressant att följa hur denna rättegång avlöper. Det finns två olika konsekvenser:

1. Rätten frikänner web-tv-länaren

I och med det så använder man ett annat resonemang än det som TPB-domaren, vilket blir intressant när den tas upp för förhandling i hovrätten. Håller resonemanget även då så finns risken att BitTorrent-trackers dyker upp som svampar ur jorden igen.

2. Rätten fäller web-tv-länaren

Ett sådant utfall innebär att länkandet på websidor och bloggar blir livsfarligt, dvs själva fundamentet för internet blir ifrågasatt. Hur kan man till exempel veta vem som äger upphovsrätten för material som ligger upplagt på YouTube? Och hur hanteras sökmotorer som returnerar länkar? Skulle dom  bli illegala om sökträffen råkar vara en illegal kopia av skyddat material?

En kille i Söderhamn länkade till ett sportevanemang som strömmades ut någonstans på internet, tydligen på nån chatsida. Dessvärre visade det sig att den strömmen var illegal, vilket Canal + som äger upphovsrätten för materialet uppmärksammade, och har nu alltså dragit 31-åringen inför rätta för brott mot upphovrätten. Detta uppger bland annat SVD och DN idag.

För detta bör han rimligtvis dömas skyldig till medhjälp till brott mot upphovsrätten, enligt gällande rättsuppfattning. Så måste man se det hela om man tillämpar samma resonemang som i utslaget av den uppmärksammade Pirate Bay-domen.