1. Konsumtionsmönster

2. Paketering

3. Prissättning

Så vad säger detta oss om den efterlängtade/fruktade läsplattan?

Ingenting!

Som jag visade i min tekniska analys av bevismaterialet (se tidigare post) så kan man i min mening inte styrka något annat än att det troligtvis fanns ett stort antal upphovsrättsskyddade verk på den aktuella servern. Och jag uppskattar att hovrätten håller med; följden av ett annat beslut hade varit oroande. I princip kan vem som helst i så fall bli skyldig att redovisa att man har laglig rätt att förfoga över material på sin egen dator, åtminstone så länge den är uppkopplad mot internet.

För att kunna styrka att verken faktiskt spridits till allmänheten saknas klarhet i en av dessa två frågor:

1. Vilka hade access till servern?

Hur har man kommit över inloggningsuppgifterna till servern? Om dessa är vitt spridda eller enkla att komma över så kan verken antas bli spridda till allmänheten. Antipiratbyrån och bokförlagen redovisar dock aldrig detta, eller har alternativt visat att sådana inte behövts alls.
Varför inte då, kan man undra? Faktum är att hela upplägget med den anonyma infiltratören är lite mystiskt. Det kan ha varit en medarbetare på Antipiratbyrån, men troligtvis är det inte det, i så fall borde väl denne kunna redovisa i rätten hur han kunnat logga in på servern. Det troliga är istället att det är någon nära bekant till ägaren av servern, som på ett eller annat sätt förmåtts kopiera verken från den misstänkta servern till Antipiratbyråns egen ftp-server. Alltså: Antipiratbyrån saknade möjlighet att själv logga in på servern. Vidare: Hur kommer det sig att det inte redovisas i bevismaterialet hur infiltratören i sin tur kommit över inloggningsuppgifterna. Antipiratbyrån har tidigare gjort sig känd för att arbeta med metoder som kanske inte lämpar sig att berättas i en rättssal.

2. Hur spreds verken därifrån?

Hur har verken faktiskt spridits från servern? Antipiratbyrån ger inget svar där heller, man visar bara att man själv kommit åt verken, kanske utan möjlighet att själv ladda ner dem direkt utan mellanhand (infiltratören). Inga uppgifter om när, hur eller på vilket sätt den spridningen skulle kunna misstänkas ske redovisas inte. Ett sätt - kanske det enda – vore att denne infiltratör berättade om hur servern användes och hur verken spridits vidare på internet. Återigen saknas infiltratörens berättelse, kanske också underbyggd av ytterligare bevismaterial i form av t ex server-loggar och chat-loggar (irc).

Betyder detta att Ipred-lagen är tandlös? Ingalunda. Det betyder bara att den inte är verksam mot den så kallade warez-scenen, men det visste vi nog redan. Nej, Ipred-lagen har ett helt annat syfte, så det kan vara bra att riktig bevisning krävs.

Uppdatering: Hovrättens dom finns i sin helhet här.

Ja, menar många i konsteliten; konsten är till för att provocera och utmana. Nej säger andra; lagen är lika för alla. Var det således rätt att ställa henne till svars för sitt verk eller inte - är den fällande domen en inskränkning av den konstnärliga friheten eller inte? Debatten har förts med genomgående högt tonläge, skall tilläggas. Odell motiverar själv sitt agerande på Newsmill.

Det jag tycker är intressant i sammanhanget är att verket, konstnärligt eller inte, skyddas av lagen om upphovsrätten för konstnärliga och litterära verk (1960:729). Den lagen ger henne, i egenskap av upphovsman, helt och hållet rätten att själv bestämma om, när, och under vilka omständigheter verket ska göras tillgängligt för allmänheten (2 §).

Nu har jag ingen aning om under vilka villkor Odell avser att sprida sitt verk men jag vet iallafall att det fanns att beskåda på Konstfacks examensutställning i Stockholm i våras. Jag har själv inte sett verket men har förstått att det rör sig om en en och en halv timme lång filmupptagning. Finns i så fall verket att köpa? Inte så vitt jag vet. Jag hittade inte heller verket på varken Youtube elle Piratebay. Så hur kan jag då ha en åsikt om verket i fråga? Det kan jag inte, jag har ju inte sett det. Vilket leder lite till poängen med mitt inlägg.

All uppståndelse hittills har handlat om hur verket skapats. Den relevanta frågan är snarare: hur ska verket spridas? Det är något som bestäms helt av upphovsrättsinnehavaren själv. Vilket brott gör sej den som tillgodogör sej verket, mot dennes vilja, sig i så fall skyldig till? Är det rimligt att kreatören av verket tillåts bryta mot lagen när verket skapas, för att sen med upphovsrättslagen som verktyg diktera vem som ska få åtnjuta det? Rent teoretiskt kan det ju vara avsett för ren försäljning på Bukowskis för miljonbelopp, eller så skulle man väl hävda i rätten mot tjuvtittaren? I alla fall enligt den logik som förts av upphovsrättshavare i diverse rättsfall hittills.

Jag undrar också lite nyfiket om de som skriker om skaparens rätt att utmana och ifrågasätta (dvs bryta mot lagen), också skriker om stränga straff för internet-pirater?

Om något konstnärligt verk utmanar och debatteras i ”det offentliga rummet”, vem bestämmer om jag som individ har rätt att delta i diskussionen eller inte? Och vem är egentligen viktigast; kreatören, verket eller publiken? På vems sida står lagen 1960:729?

Ps. Ett annat mer flagrant exempel på samma frågeställning är verket ”Territorial Pissing” av konstnären Nug, en film som visar hur en t-banevagn vandaliseras. Den finns i alla fall att se som screener (piratkopia) på Youtube, så den kan jag ha en åsikt om. Och det har jag. Ds.

Detta kan man tolka som att hela nätbranschen har blivit måltavla; upphovsrättsinnehavarna vill att nätleverantörerna åläggs att övervaka trafiken för att se till att lag och ordning efterföljs på internet. Domen mot Black Internet tyder på att det är dit vi är på väg. Andra exempel finns i bland annat Norge och Holland, och så är trenden i hela världen. Utvecklingen oroar; det anser bland andra Nicklas Lundblad, tidigare policychef på Google och doktor i informatik samt regeringens IT-expert Patrik Fältström. Om operatörerna riskerar ansvar för vad deras kunder hittar på i näten så finns det ju en uppenbar risk att de bara drar ur sladden för att slippa trubbel. Det ser vi redan nu; Black Internet har valt att inte överklaga, utan stänger bara av sajten utan knot. Vilket jag förstår, de försöker drifta ett nät, inte tjusa runt i rättegångssalar till skyhöga kostnader. Och vem försvarar den avstängde kunden? I rättssalen finns bara representater från upphovsrättsorganisationer och (kanske) operatören. Juristen har skrivit ett par kunniga inlägg om de juridiska spetsfundigheterna i fallet (här och här).

På sin blogg beklagar Oscar Swartz att domen inte överklagats, så att vi inte kan få klarhet i hur rättsläget egentligen är. Det vore onekligen intressant att veta. Frågan är om lagen verkligen är som den ska vara, eller om den är feltolkad. Works as intended?

Ska nätbranschen ledas i koppel av upphovsmännen? Om jag satt i nätbranschens sits skulle jag inte acceptera det. I deras ställe skulle jag stänga av internet under 15 minuter vid lämpligt vald tidpunkt, och dirigera om all trafik till en sida som informerar om vilka villkor som är acceptabla. Kanske skulle det väcka liv i oss trötta medborgare och soffliggare?

Hellre det än för alltid.

Uppdatering: Svenskan och DN rapporterar nu att domen överklagats av Black Internet! Goda nyheter, minsann!

Det man kan konstatera efter den första IPRED-domen är att sannolikt innehav av upphovsrättsskyddat material är tillräckligt för att domstolen ska lämna ut ip-adressen till den misstänkte. Och för att samla ihop bevis för detta så accepterar man att privatpersoner och privata företag undersöker datatrafik till och från medborgares datorer, och till och med begår dataintrång i sina försök att säkra bevis. Och detta utan att något brott ens begåtts, den utlämnade personen kan ju faktiskt vara helt oskyldig (dvs inte inneha något upphovsrättsskyddat material alls), eller inneha det med full legal rätt! Det räcker med att den misstänkte sannolikt förfogar olovligt över materialet.

Var inte poängen med IPRED att komma åt dom som sprider material? Om inte, vad händer i så fall nu? Ska alla datorinnehavare vara beredda på att styrka att man faktiskt har legal rätt att inneha alla filer på sin hårddisk? Ska jag ha kvar alla kvitton på mina CD-skivor från 90-talet? Kunna styrka att jag faktiskt äger alla mina program som jag använder? Ja, I alla fall om datorn är ansluten till internet, säger Solna tingsrätt i sin dom. Fast det vet dom nog inte om.

Det kan vara lärorikt att jämföra det med den historia som rapporterades för ett par veckor sedan; polisen begärde att få tillgång till bilder från de kameror som finns vid en av Stockholms trängselskattestationer. Polisen var (och är väl fortfarande) intresserad om en viss bil passerade just den stationen under en femminutersperiod. Allt för att finna gärningsmännen bakom ett konstaterat mord. Nej! Icke, sa transportstyrelsen, de bilderna är avsedda för debitering av trängselskatt, att lämna ut dessa bilder skulle vara ett integritetsbrott mot de bilister som passerade där utan att vara skyldiga till brott. Polisen har överklagat till regeringen.

Den jämförelsen är inte helt relevant i alla delar, men ändå intressant:

1. Polisen vägras insyn, medan en privat aktör medges det,
2. En mordutredning anses inte motivera intrång i enskildas privatliv, men misstänkt fildelning gör det,
3. Mord är ett brott, IPRED-fallet en civilrättslig tvist mellan två parter
4. Ett registreringsnummer är väldigt snarlikt en ip-address; bägge identifierar en innehavare, i första fallet av ett fordon, i andra fallet av en nätverksanslutning. Skillnaden ligger i att ip-adressen alltid är synlig, medan registreringsnumret bara kan ses om man ser bilen i fråga. Den verkliga brottslingen behöver inte heller vara den som äger bilen eller innehar nätverksabbonemanget,
5. Tillgång till ett registreringsnummer ger automatiskt tillgång till bilägaren, för ip-adressen krävs ett informationsföreläggande

Det som oroar en del är att det kostar nätverksoperatören pengar att direkt vägra att lämna ut innehavaren av en viss ip-adress.

Nästa inlägg jag gör kommer att handla om vilka dessa privata företag är, och vilka metoder dom använder i sin ivriga jakt.

I den första uppmärksammade Ipred-rättegången har fem förlag, med bistånd av Antipiratbyrån, begärt ett informationsföreläggande om vem som äger en specifik ip-adress. En ftp-server uppsatt på den adressen har används för att, som de skriver, utan tillstånd tillgängliggöra upphovsrättskyddade verk, närmare bestämt 27 stycken ljudböcker. Ett klockrent fall av intrång i upphovsrätten, tyckte domstolen och gav Bokförlagen rätt!

Så läste jag säkerhetsexperten André Rickardsson debattartikel på SvD, där han hävdar att den ftp-servern faktiskt varit skyddad med lösenord, och heller inte gått att komma åt annat än från specifika angivna adresser. Om detta stämmer, hur kan man då hävda att verken tillgängliggjorts, och i så fall till vem?

Exakt vad som har hänt, och hur bevissäkringen egentligen har gått till blev plötsligt väldigt intressant. Så jag laddade ner hela domen, inklusive den ursprungliga ansökan och alla bilagor, för att studera saken närmare. Ur de olika bilagorna och bevisen (bilagor 1-5,6-20) kan jag dra följande slutsats:

Så här gick intrånget till

1.

En infiltratör (N.N.) kopplar upp sej mot den misstänkta ftp-servern, genom att använda sitt eget användarkonto och lösenord. För att koppla upp sej använder han programmet FlashFXP, i vilket han kan se alla filer på servern. Det finns ingenting som talar om var infiltratören befunnit sej, han kan finnas precis var som helst, även utomlands.

2.

Infiltratören kopplar sedan upp sej mot Antipiratbyråns server, så att han nu har två samtidiga ftp-kopplingar uppe. På Antipiratbyråns server har nämligen en ftp-server-programvara som heter Serv-U installerats, som infiltratören också har tillgång till. Nu kan infiltratören bläddra bland filerna på den misstänkta maskinen och ta skärmdumpar med programmet Paint för att dokumentera det stora antalet upphovsrättsskyddade filer.

Det framgår inte heller vilken ip-adress denna server har eftersom den befinner sig på ett lokalt nät, med ip-adressen 192.168.150.3. I varje fall är den ansluten till internet via en router och en okänd ip-adress.

3.

Genom ett kommando till programmet FlashFXP startar infiltratören filöverföringen direkt från den misstänkta ftp-servern till Antipiratbyråns server, utan att själv ladda ner dem. Innan varje talbok överförs startar Anders Nilsson, som sitter vid ftp-servern, programmet CommView som sparar internettrafiken och på så sätt dokumenteras överföringen. När Leif GW Perssons talbok ”Den som dödar draken” överförs tar infiltratören ytterligare en skärmdump med programmet Paint för att dokumentera att överföringen verkligen sker. Under hela detta förfarande har infiltratören och Anders Nilsson kontakt via telefon för att synkronisera sina aktiviteter.

Sammanfattningsvis:

1. Antipiratbyrån har inte själv haft tillgång till den misstänkta ftp-servern.
2. Filerna har laddats upp av infiltratören, inte laddats ner av Antipiratbyrån.

Bevisen

Ansökan innehåller följande bilagor:

• Bilaga 1 är själva yrkandet
• Bilaga 2 listar alla 27 verk som Antipiratbyråns Anders Nilsson säkrat bevis för
• Bilaga 3 är en utskrift från Ripe om den aktuella ip-adressen (77.53.104.102) och den operatör som delat ut den (Perfect Communication Sweden, PCS)
• Bilaga 4, där Antipiratbyråns Anders Nilsson berättar hur själva bevissäkringen gått till
• Bilaga 5 är ett antal nätverksloggar som dokumenterar datatrafiken som skett
• Bilaga 6-12, ett antal skärmdumpar
• Bilaga 13-20 är fullmakter och registreringsbevis på de inblandade företagen

Det som är intressant är bilagorna 5-12 med skärmdumpar och trafikloggar, samt den berättelse om hur bevissäkringen gått till som återfinns i bilaga 4 och i viss mån även i själva yrkandet.

Skärmdumparna

Alla skärmdumpar visar programmet FlashFXP, en populär ftp-klient, se exempelvis skärmdumpen i bilaga 5:

Den beskrivning som ges i själva sakframställan (bilaga 1) säger att

Av den första bilden, bilaga 4, framgår i det vänstra fönstret de kataloger som visas finns skapade på ftp-servern. I motsvarande fönster på höger sida visas den egna datorn.

(Notera att Danowsky & Partners numrering av bilagorna skiljer sig åt – jag använder tingsrättens numrering i min text. D&Ps bilaga 4 är samma som tingsrättens bilaga 5). Alla skärmdumpar ser likadana ut, förutom listan över filer till vänster, som man använder för att visa utbudet av ljudböcker som lagras på den misstänkta ftp-servern.

Låt mej få visa ett par saker värda att lägga märke till i dessa skärmdumpar. Först och främst, notera verktygsraden ovanför de bägge listorna:

Verktygsrad för fjärranslutning

Knapparna i dessa verktygsrader tillåter användaren att ansluta sej mot olika servrar, koppla ner anslutningen, uppdatera innehållet i fillistan osv. Uppenbarligen, enligt de skärmdumpar som lämnats till tingsrätten, är datorn som kör FlashFXP samtidigt uppkopplad till två olika servrar. Det är alltså inte frågan om vanlig nedladdning, utan om en överföring mellan två olika servrar.

Hade det varit frågan om att visa filer på den lokala datorn, som påstås i sakframställan, så hade vi i stället sett följande verktygsrad över den högra fil-listan, som ska vara den egna datorn:

Verktygsrad för lokal åtkomst

Men dessa knappar syns inte i någon av skärmdumparna. Ingenstans framgår det vilken adress någon av de olika anslutna servrarna har, eller vilken adress datorn som kör FlashFXP använder.

Ok, vidare, lägg märke till vad som syns under fillistan från respektive server, ett hänglås och en tidsangivelse:

Hänglåset indikerar att det är fråga om en krypterad anslutning FTPS, inte en vanlig ftp (FlashFXP stödjer SFTP i kommande version 3.7, men inte i 3.6 som jag använde). För en vanlig ftp-session hade hänglåset inte visats, då det inte varit en säker uppkoppling. Att uppkopplingen är säker innebär att kommunikationskanalen mellan klient (FlashFXP) och server (ftp-servern) är krypterad, och därigenom skyddad mot avslyssning. Ungefär på samma sätt som när man använder sin internetbank.

Slutsatsen av att studera dessa skärmbilder måste bli att det är tre datorer inblandade, den som FlashFXP körs på, samt de vars filer den visar i de bägge listorna. Ingenting kan sägas om vilken ip-adress någon av dessa tre datorer använder.

Nätloggarna

Ok, låt mej få redovisa vad som kan sägas om nätrapporterna. Skärmdumparna kan ju vara begripliga, men nu finns det risk för att det blir mer tekniskt. Nätrapporterna i bilaga 5  är framtagna med programmet CommView, som sparar information om all nätverkstrafik på den egna datorn.

Jag förklarar allt eftersom. Så här ser en av nätverksrapporterna ut:

En liknande redovisas för 16 av överföringarna; de övriga 11 redovisas inte. Varje rapport är en sammanfattning av den nätverksaktivitet som pågått under själva överföringen, enligt Antipiratbyråns Anders Nilsson.

I kolumnen längst till vänster, ”Local IP”, redovisas den lokala ip-adressen som används, dvs den dator som kör CommView. I samtliga rapporter anges den som 192.168.150.3. Vad betyder det? Jo att den dator som loggar trafiken körs på en dator med en privat, eller ”svart” ip-adress, dvs en adress som inte kan nås via internet, utan bara förekommer på lokala ”intranät”. En dator med en sådan adress kan endast nå internet om den är placerad bakom en NAT, vilket är en funktion som varje bredbandsrouter tillhandahåller. Den dator som loggat denna trafik kan alltså befinna sej var som helst, i någons hem eller i ett företagsnät.

Nästa kolumn, ”Remote IP” pekar ut den server som överföringen skett från. Det är också det enda stället där den angivna ftp-servern (77.53.104.102) anges.

Kolumn 3-5, mängden data in/ut och riktningen detta skett i är svårtolkad. Vad jag lägger märke till är att data ut (från den servern som loggar) är ungefär hälften av den data som kommer in; jag vet inte vad som kan sägas om det, men det kan inte uteslutas att någon okänd samtidigt laddar ner filer från servern. Kolumnen ”direction” säger ”out”, vilket innebär att kommunikationen initierats av samma server, men inte nödvändigtvis att överföringen gått åt det hållet.

Kolumnen ”Sessions” talar om hur många uppkopplingar (sessioner) som förekommit mellan de bägge datorerna. Ftp funkar så att den öppnar en ny session för varje fil som överförs; en ljudbok skulle alltså kunna innebära en hel del sessioner. I de rapporter som redovisas listas mellan 75 och 500 sessioner, vilket är fler än de filer som ingår i de namngivna verken. Det tyder även på att andra filer samtidigt laddats upp eller ner från servern. Det är heller inte säkert att Anders Nilsson startat och stoppat CommView vid exakt rätt tillfälle alla gånger.

Den riktigt intressanta informationen finns dock i kolumnen längst till höger, ”Process”, vilket är den process, eller programvara, som kan knytas till överföringen. I samtliga inlämnade rapporter anges den som ”ServUDaemon.exe”, som är en del av ftp-serverprogramvaran Serv-U. Detta talar entydigt för att dessa nätverksrapporter tagits på en dator som fungerat som ftp-server.

Slutsats

Så vad ska man säga om detta? Det man kan styrka med dessa bilagor är att en dator med de nämnda verken fanns uppkopplad på internet vid den givna tiudpunkten den 1 april i år.

Vi kan dock inte veta hur den misstänkta servern använts. Det kan vara en fildelningsserver i någon datorhall avsedd att sprida upphovsskyddade verk på internet, men det kan lika gärna röra sig om en pc hemma hos någon som fildelat allt detta material från Pirate Bay, kanske i pojkrummet i en helt vanlig småstad. Det kan till och med röra sej om en privat laptop med en tillkopplad, lånad extern hårddisk!

Så att anta att den använts för spridning av materialet är förhastat, den kan lika gärna ha använts för att samla det. Servern är i alla fall inte tillgänglig på internet, så frågan är ju hur många som nyttjat den, och i vilket syfte. Det är nog något vi bara kan få veta från de inblandade själva, om de väljer att berätta det. Kan man egentligen styrka annat än innehav?

Vi vet ju inte heller hur inloggningsuppgifterna till den misstänkta servern har spridits, hur infiltratören kommit över dem, hur många som har haft tillgång till servern osv. Bara information från själva servern, eller dess administratör, kan ge den informationen. Det lär visst finnas loggar tillgängliga från ftp-servern, som stödjer min analys. Dessa har jag tyvärr inte tillgång till, kanske innehåller de intressanta upplysningar om detta. Att loggar överhuvudtaget existerar indikerar att ftp-servern inte används till någon riktigt proffsig verksamhet, det är brukligt att stänga av all loggning på sådana servrar. I händelse av att den skulle tas i beslag så innehåller ju loggarna ledtrådar om vilka som använt den.

När en jurist och en datatekniker talar om intrång, så talar de inte om samma sorts intrång. I detta fallet är det inte helt självskrivet om intrånget skett i datateknisk eller juridisk mening, eller i bägge två. Men en sak vet vi med säkerhet – det är ett klockrent fall av intrång i någons integritet!

Frågan är, hur många andra servrar har undersökts på detta sätt utan att upphovsrättskyddat material hittats? Det får vi nog aldrig veta.

Relaterat:

SvD Opinion Antipiratbyrån kan ha begått dataintrång

Blogg: Danowsky måste ha varit stupfull

CS: Så kom Antipiratbyrån åt servern

CS: Troligtvis inte dataintrång

Svd: Ephone röstar om Ipredöverklaga (DN)

En kille i Söderhamn länkade till ett sportevanemang som strömmades ut någonstans på internet, tydligen på nån chatsida. Dessvärre visade det sig att den strömmen var illegal, vilket Canal + som äger upphovsrätten för materialet uppmärksammade, och har nu alltså dragit 31-åringen inför rätta för brott mot upphovrätten. Detta uppger bland annat SVD och DN idag.

För detta bör han rimligtvis dömas skyldig till medhjälp till brott mot upphovsrätten, enligt gällande rättsuppfattning. Så måste man se det hela om man tillämpar samma resonemang som i utslaget av den uppmärksammade Pirate Bay-domen.

För i likhet med The Pirate Bay (TPB) så är detta frågan om en mellanhand, dvs någon som anvisar vart illegalt material kan hämtas snarare än materialet i sig. För detta vart TPB fällda för medhjälp. Motivationen i domen refererar specifikt till den s.k. Renfors-utredningen (Ds 2007:29, s. 323), som bland annat säger:

Det straffrättsliga medverkansansvaret gäller i fråga om upphovsrättsintrång på samma sätt som vid andra brottstyper. Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken krävs för ansvar att någon främjat gärningen med råd eller dåd. Det ska röra sig om ett främjande som antingen fysiskt eller psykiskt har övat inflytande på brottets tillkomst eller utförande.  Medverkansansvaret i svensk rätt är tämligen långtgående och kan drabba även den som endast obetydligt har bidragit till den brottsliga gärningen.

Det föreligger emellertid ett par skillnader, för det första: TPB låg rättsligt något bättre bättre till, då dom är att betrakta som tjänsteleverantör och därigenom omfattas av lagen om e-handel, vilket befriar dom från ansvar för innehållet i alla torrent-filer som lagrades där. Fallet för deras del var att dessa länkar inte togs bort när upphovsrättsinnehavarna påpekade att dom bröt mot upphovsrätten, vilket dom var skyldiga att göra enligt lagen.

För det andra: I TPB-fallet är det frågan om s.k. torrent-filer, dvs en binärkodad länk som talar om för en BitTorrent klient vart den aktuella filen finns att hämta. I detta fallet så är det frågan om en URL, en textkodad länk som talar om vart filen finns att hämta för http-klienter, dvs vanliga webläsare som Internet Explorer, Firefox eller Safari. Både BitTorrent och webläsare är vanligt förekommande fildelningsklienter. Nu är ju jag tekniker och inte jurist, men för mej är en BitTorrent-fil och en URL konceptuellt ekvivalenta; bägge två innehåller information om vart någon resurs (fil) finns att tillgå på internet.

Som sagt, nu är ju inte jag jurist på något vis, så det finns säkert andra lagar och paragrafer som kan vara tillämpliga i sammanhanget, så det blir väldigt intressant att följa hur denna rättegång avlöper och hur juristerna bedömer det hela. Sen känner jag ju inte till alla fakta i målet heller. Men, om minna antaganden är riktiga finns det två olika konsekvenser:

1. Rätten frikänner web-tv-länkaren. I och med det så använder man ett annat resonemang än TPB-domaren, vilket blir intressant när den förhandlingen tas upp för hovrätten. Håller resonemanget även då så finns risken att BitTorrent-trackers dyker upp som svampar ur jorden igen, med explosionsartad illegal fildelning som följd.
2. Rätten fäller web-tv-länkaren. Ett sådant utfall innebär att länkandet på websidor och bloggar blir livsfarligt, dvs själva fundamentet för internet blir ifrågasatt. Hur kan man till exempel veta vem som äger upphovsrätten för material som ligger upplagt på YouTube? Och hur hanteras sökmotorer som returnerar länkar? Skulle dom  bli illegala om sökträffen råkar vara en illegal kopia av skyddat material?

Allt detta under förutsättning att tv-strömmen killen länkade till döms att faktiskt bryta mot upphovsrätten. Det vore nästan lite tråkigt annars!